Människan har lätt att njuta av allt Gud har berett för henne. Världen är helt förunderligt skapad för att behaga människan och hennes själ gensvarar på all dess skönhet, från gryningens dagg till spektakulära solnedgångar.
De flesta älskar naturen, men finner det ofta svårt att älska sig själva eller sina medmänniskor. Syndanaturen löper som en röd tråd genom människans historia. När man tänker på den förödande effekt som Adams syndiga gener i vårt blod har haft så är det förvånande att vi har överlevt här på planeten.
Guds allmänna nåd bevarar oss från fullständig undergång. Så högt älskar Gud världen. En troendes förmåga att älska övergår all naturligt motiverad kärlek. Vi kan t.o.m. älska dem som vi inte tycker om, eftersom Guds kärlek är starkare än bara känslor.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. (1Kor. 13:4-8)
Detta är den kärlek som står bakom all förlåtelse, nåd och barmhärtighet.
.jpg)
