Att dö bort från synden och leva för Gud är ett val vi gör varje dag. Det är överväldigande när man tänker på alla framtida val som man ansvarar för. Jag tror att Jesus förberedde lärjungarna för detta genom att uppmuntra dem att inte oroa sig för morgondagen. Var dag har nog av sin egen oro. Det kunde lika väl stå ”Var dag har nog av sina egna val” som ”Var dag har nog av sin egen plåga” i Matteus 6:34. Dessa val gör vi i våra hjärtan. Våra fötter tar inte ett enda steg utan vårt hjärtas tillåtelse.
I romarbrevet 7 pekar Paulus på det dilemma som ständigt existerar mellan vår gamla och vår nya människa. Den nya människan måste få träning och uppmuntran för att kunna göra bra val. Annars kommer hon att förbli på den nivå ett nyfött barn befinner sig på då det gäller att fatta beslut. En del av de principer som räddar vårt liv blir lätt till ”klingande cymbaler” i vårt liv som kristna. De låter bra men är meningslösa. Ett uttryck som ”Jag är korsfäst med Kristus” borde egentligen följas av inte en punkt utan av ett komma. Fastän det utgör slutet på något så är det ännu mer en början på något mer ofattbart. Om vårt kristna liv avslutas med en punkt har vi ingen förväntan, ingen tro. ”Han korsfästes för min skull” är underbart, men det blir ännu bättre när jag förstår att ”Jag är korsfäst med Kristus” (Gal. 2:19). Vårt liv efter kommatecknet är fullt av val. Alla dessa valmöjligheter är egentligen nya möjligheter att lära känna honom mer.
Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. (1 Joh. 3:2)
