November

ANDLIG STÅNDAKTIGHET "Bli stilla och besinna att jag är Gud" (Psalt. 46:11) Ståndaktighet är mer än tålamod, det är tålamod i förbindelse med den absoluta förvissningen att det som vi ser fram emot en gång skall bli verklighet. Ståndaktighet är mer än att blott hänga fast vid något, det kanske man gör bara av fruktan att kastas av. Ståndaktighet är den yttersta ansträngningen av kämpen som vägrar tro att hans hjälte kan besegras. En Jesu Kristi lärjunge fruktar inte fördömelse mer än allt annat. Nej, vad han främst fruktar är att hans Mästare inte skall gå som segrare ur striden, att allt som Han satte sitt liv på: kärlek, rättfärdighet, förlåtelse och godhet, inte till sist skulle segra, utan vara vad de, inte minst i vår tid, tycks vara för många - irrbloss i natten. Då kommer kravet på andlig ståndaktighet; inte på att hänga fast vid något och för övrigt göra ingenting, men väl på att arbeta, frimodigt och i full förvissning om att Gud skall segra. Om våra förhoppningar kommer på skam just nu, betyder det att de håller på att renas. Det finns ingenting gott och ädelt, som människosinnet någonsin drömt och hoppats, som inte kommer att bli verklighet. En av livets största påfrestningar är att behöva bida efter Gud. Gud tar den helgade människan och hon säger: "Nu kan jag icke uthärda mer." Men Gud fortsättter att spänna bågen. Han rättar sig inte efter vår måttstock för hur mycket vi tål utan efter sin. I ståndaktighet måste den troende hålla ut, tills Gud avskjuter pilen rakt mot målet. "Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig" (Upp. 3:10). Tag vara på budet om andlig ståndaktighet! ur Oswald Chambers: Allt för honom (My utmost for his highest)