Intervju med pastor Ed Canino Augusti 2008  

I somras hade Nådens Mission i Stockholm besök av pastor Ed Canino från USA och Webmoster passade då på att ställa några frågor till honom. Ed har varit pastor i Greater Grace World Outreach i många år och varit en uppskattad lärare i bibelskolan i Baltimore. Nu är han pensionerad, men verkar ännu inte ha gått i pension.

Webmoster: Vill du berätta lite om dig själv, din bakgrund?

Ed Canino: Jag föddes den vecka Hitler invaderade Polen, jag är alltså 68 år gammal. Jag har jobbat som arkitekt och har ritat många byggnader åt olika kyrkor.

Jag växte upp som ett spansktalande barn i en spansk familj i New York City, i ett grannskap som befolkades av tysk- österrikisk-, tjeckoslovakisk-, judiska flyktingar. Vi var de enda ”främlingarna” där. Alla mina vänner var från denna första generation flyktingar som kom till USA på flykt undan gaskammaren. Så redan när jag var mycket ung mötte jag familjer där alla hade krossade hjärtan men ändå var tacksamma. Jag lärde mig snabbt att inte fråga vilka människorna var på deras fotografier.

När jag var 10 fick min pappa ett jobb i Venezuela och vi bodde i Amazonas djungel i nio månader när han byggde bostadshus för militären. Jag hade goda vänner i samma ålder bland två indianstammar som levde där, och det gav mig ett helt nytt sätt att tänka. Så när jag återvände till New York kände jag mig som en främling i ett främmande land.

WM: Hur gick det till när du blev kristen?

EC: Min fru och jag var mycket engagerade i yoga. Det var ju på 60- och 70-talet som vi sökte Gud. På det yogaashram vi kom till fanns det bara tre böcker, Bhagavad-Gita, en bok av en judisk-kristen filosof och Nya testamentet. Under mina sex månader där läste jag Nya testamentet sex gånger från pärm till pärm tills jag en kväll ropade ut till Gud. Jag gav då mitt hjärta till Jesus och blev frälst. Nästa morgon när vi steg upp (halv fyra som alltid) undrade ledaren för ashramet vad som hade hänt mig. Jag berättade och insåg att vad jag behövde var att gå i bibelskola. När vi sedan besökte Main träffade vi några bekanta som hade blivit kristna och berättade att de hade träffat på en fantastisk kyrka som hade en bibelskola, The Bible Speaks. Så vi packade alla våra tillhörigheter och bara stack dit.

1974, när jag knappt hade gått 9 månader i bibelskolan, fick jag erbjudande om ett jobb i El Salvador. Jag gick då till pastor Stevens och gav honom ett förslag. Jag kunde ta ett team dit och försörja dem på min lön – vi hade ingen aning om vad vi gav oss in på! Men det blev det första team som vår församling sände ut. Det tog oss tre veckor att köra dit ner – med tre små barn i följe! Platsen vi kom till var rena kaoset, ofta somnade vi till ljudet av maskingevär. Mycket hände där, en av våra missionärer spolades ut i vattnet av en våg och dog, och vår pastor blev allvarligt sjuk. När vårt första team var där blev mer än tusen själar frälsta. Vi gick till den värsta slummen, dit inga andra missionärer gick eftersom de var rädda att bli misshandlade. Vi var ju så unga då! Det slutade med att vi blev utsparkade ur El Salvador eftersom vi ”destabiliserade” landet.

Det här hände vid ungefär samma tid som pastor Schaller kom missionär till Finland. Vi var först, han tvåa.

WM: Kan du säga några ord om La Gracia?            

EC: 1980 får vi en dröm, att köpa ett skepp. Vissa minoritetsgrupper i Karibiska övärlden hotades av beväpnade grupper. Vi ville hjälpa dem, ge humanitär hjälp, och samtidigt plantera kyrkor. Då kom jag på idén med skeppet. Jag slog mig ihop med pastor Jon Boyce, som är fartygskonstruktör. Han sökte efter ett skepp, och hittade ett i Stavanger. Och så satte det igång. På det första båtteamet fanns många från kyrkorna i Europa, speciellt från Finland. Vi hade en del äventyr på resan, t ex föll en person i vattnet. Det var en morgon då vi hade kommit in i en häftig storm. En enorm våg sköljde över oss och drog ner mannen i vattnen. Vi vände fartyget för att dämpa vågorna, och där mitt i var han. Han kunde knappt prata på två veckor efter att vi hade dragit upp honom ur vattnet.

Många fick sina liv förändrade genom La Gracia. Vi hade skeppet i fem år. Tyvärr var hon i väldigt dåligt skick, och vi hade till slut inte råd att behålla henne. Vi hade också ekonomiska svårigheter p g a problem som församlingen in USA gick igenom. Idag finns skeppet faktiskt fortfarande, vid Panamakusten, och används som ett slags restaurangskepp.